YOU SAY PARTY! WE SAY DIE!: maj 2010

söndag 9 maj 2010

yourheartfeelsoverandoverandoveragain

(edit: I wish)

(Något jag hittade i en gömd mapp på datorn. Tror jag skrev ner det för ungefär ett år tillbaka. Bara tankar, ingen kontext, bara ord, tankar, känslor, något. Någon klagade på att jag aldrig skriver något "personligt" på min blogg, detta är så personligt det kan bli, varsågod!)

Och ibland avskyr jag mig själv för att jag blundar. Paranoid. Envis. Dum? Och ibland vill jag aldrig sluta blunda för att jag under något slags tvång tror att det är det som gör mig bäst. Paranoid. Envis. Dum? Bara ibland inser jag att det är dags att vakna upp. Bara varenda eviga dag efter att ha vaknat upp tänker jag "fan fan fan, det skulle varit du". Ibland tänker jag för mycket, oftast tills melankolin kryper under skinnet på mig och störtar skenande ut genom vågor utav känslor, rakt ut. Ut. Ut. Ut. Det är allt man vill då. Ibland är det så att vemodet slår mig på käften och jag vet inte vad jag ska göra, kan inte få fram ord. känslor. rörelser. någonting alls för att förklara. förstå. Ibland vet jag inte ens vad det är som försiggår i skallen. Oftast är det så. Oftast är det just det som gör att vemodet. ilskan. förvirringen. allt. smäller mig på käften. Skriker VAKNA, HELVETE! Ibland försöker jag ge igen. Ibland är det just det enda jag kan. Oftast slår det slint. Ångern. Ångesten. Förvirringen. Det är oftast den som slår tillbaka och jag blundar. Igen. Igen. Igen. Sjunger " Det löser sig, det gör det alltid. Det kommer fixa sig tillslut, det är inget tvivel om det". Ibland tvivlar jag. Varenda eviga dag (edit:nästan) - är det just det som är det enda rätta. Tvivla. Tvivla. tvivla. När jag hör hans skrålande, darriga röst, då tänker jag på dig. När jag tänker är det ibland på dig (edit:oftast). Ibland är det bäst att sluta tänka. Blunda. Vakna. Blunda igen. Vakna åter. Tänka. Förstöra. Oftast tänker jag alldeles för mycket. För djup. Fundersam. Nostalgisk. Sentimental. Sviken. Förvirrad. avskild. Ensam. Ensam. avskild. Ensam. Ibland flyger det ut ord ur skallen på mig. Desorienterade synonymer som krigar runt och gör allting. Alla. Förvirrade. Labila. Vilsna. Oftast tror jag att det är just det enda jag kan göra. Borde skrika. Men det vet vi om att, det kan vi inte. Det går inte. Det fungerar inte. Nu kan det vara för sent, att säga som det är. "Vi har försökt att fånga den andre, men aldrig nått ut". Orden, de meningslösa orden tar aldrig slut. De väller ut. Rinner. Forsar. Ingenting betyder någonting. Det är bara min skalle. Kanske borde jag göra något åt min skalle. Kanske åt dig. Kanske åt oss. (edit:kanske bord
e jag göra just, ingenting alls). Ibland är det perfekta kvällar för att känna sig melankolisk. Nu är det söndagkväll. Perfekt. Nu flyter det bara. Forsar. Rinner. Väller. Väller. Oftast är veckorna fyllda med sådana här kvällar. Oftast uttrycks det inte. Oftast vet jag inte vad som pågår i min skalle. Tu es passé. Detta leder ingen vart. Jag ursäktar mig själv här med och går till sängs, melankolisk. Jävligt likgiltig. Förvirrad. Nonsens. SKRIKER, SKRIKER. (edit: I wish)